Elizabeth av York

Elizabeth av York
Elizabeth av York
Kröning 25 november 1487
Företrädare Anne Neville
Efterträdare Katarina av Aragonien
Barn Arthur, prins av Wales
Margareta Tudor
Henrik VIII
Maria Tudor, drottning av Frankrike m.fl.
Föräldrar Edvard IV
Elizabeth Woodville
Född 11 februari 1466
Westminsterpalatset
Död 11 februari 1503 (37 år)
Richmond Palace
Begravd Westminster Abbey

Elizabeth av York, född 11 februari 1466, död 11 februari 1503, engelsk drottning, gift med Henrik VII 1486, mor till Henrik VIII. Hon var dotter till Edvard IV av England och därmed syster till Edvard V av England, och brorsdotter till Rikard III. Hon är den enda engelska drottning som varit dotter, syster, brorsdotter, maka och mor till en engelsk kung. Hon blev dessutom farmor till en kung och två regerande drottningar.

Elizabeths popularitet hjälpte Henrik VII att besegra de motståndare som vid flera tillfällen under hans regering sökte resa sig mot den nya kungen. Hennes förmåga att genom diplomati hålla samman hovet lade också grunden för den starka hovkultur som kom att prägla tudordynastins regeringstid. Symbolvärdet i äktenskapet mellan Elizabeth och Henrik, mellan den röda och vita rosen, var också starkt. Genom detta äktenskap förenades de två kungaätterna Lancaster och York, det långa, tärande, Rosornas krig tog slut, och istället uppstod det kungahus, Tudor, som inledde den engelska renässansen och en av de mest framstående perioderna i Englands historia.

Under Henrik VII:s regeringstid kom spelkorten (1486) till Europa och det är porträttet av Elizabeth av York som varit förebild för många kortlekars damkort i över femhundra år.

Uppväxt

Barndom

Elizabeth av York föddes på Westminsterpalatset, som första gemensamma barn till Edvard IV och Elizabeth Woodville, (båda hade barn från tidigare relationer). Elizabeth tillhörde därmed det ena av de två hus (det andra var huset Lancaster) som så länge stred om makten i England i den maktstrid som kommit att kallas Rosornas krig.[1] Hennes mor, Elizabeth Woodville, var dotter till sir Richard Woodville, som senare upphöjdes till earl Rivers, och Jacquetta av Luxemburg, änka efter John, hertig av Bedford som var bror till Henrik V.[2] Hon hade en lycklig och omhuldad barndom, och trolovades vid tidig ålder med den dåvarande franske kronprinsen, varför hon var tilltänkt att ha en framtid som drottning av Frankrike. Hon fick en för detta ändamål lämplig utbildning.[3] Hennes far misslyckades dock i sina försök att knyta allianser på kontinenten, och förlovningen bröts 1482, då den franske kungen istället valde att lova bort sin son till en av kejsar Maximilians döttrar.[4] Efter hennes fars död ärvde hennes bror, Edvard tronen. Då denne endast var ett barn kunde dock hans farbror Rikard av Gloucester ta över den faktiska makten som Lord Protector. Edvard IV hade föranstaltat om detta i sitt testamente, då han visste att drottningen och hennes släktingar av ätten Woodville var äregiriga och hatade, och att det därför kunde leda till inbördeskrig om drottningen utsågs till regent.[5] Elizabeth Woodville utnyttjade dock den tid det tog för Rikard att ta sig till London till att låta kungens Privy Council ändra anordningarna, så att Rikard av Gloucester skulle bli ordförande i ett regentråd istället för allenarådande Lord Protector. I detta regentråd utsågs flera personer av ätten Woodville att vara medlemmar, däribland naturligtvis drottningen.[6] Man lät också förbereda för den lille kung Edvards kröning, då det under Henrik VI:s regeringstid uppstod ett precedensfall som sade att en omyndig kung blev myndig i och med sin kröning.[7]. Man räknade sedan med att Edvard skulle låta sin mor styra. Drottning Elizabeth lät därför skicka efter sin son, så att han skulle komma till London för att krönas. På väg dit lät dock Rikard arrestera de Woodville-lojala adelsmän som eskorterade kungen och själv lägga beslag på kungens person. Edvard fördes sedan av Rikard till Towern, vilket skedde för att ge kungen beskydd meddelade Rikard.[8] När denna nyhet nådde drottningen tog hon sin yngre son, och dottern Elizabeth av York, med sig till Westminster Abbey, där de fick en fristad.[9]

Umbäranden under Rikard III

Rikard III

Rikard av Gloucester lyckades med löfte om att återbörda honom till henne efter Edvard V:s kröning övertala Elizabeth Woodville att överlämna sin yngre son Rikard, hertig av York till honom.[10] Elizabeth av York var därmed det enda av Edvard IV:s barn som blev kvar med sin mor i fristaden, sannolikt under mycket stor psykisk anspänning.[11]

Efter att ha låtit förklara Edvard IV:s barn illegitima med hänvisning till att den avlidne kungen skulle ha varit trolovad tidigare, med lady Eleanor Butler, utan att skaffa en giltig dispens innan han gifte sig med Elizabeth Woodville, lät Rikard utropa sig själv till kung av England.[12] Elizabeths av York två små bröder lämnade aldrig Towern, vad som egentligen hände med "prinsarna i Towern" har blivit ett av historiens mysterier. Redan samtida rapporter menade att pojkarna mördats, de flesta pekade ut farbrodern, Rikard III, som mördaren.[13] Senare historiker har sedan huvudsakligen skrivit under på denna teori, även om andra mördare också har pekats ut, till exempel Henry Stafford, 2:e hertig av Buckingham och den man som kom att efterträda Rikard på tronen – Henrik Tudor.[14]

Efter Rikard III:s trontillträde florerade rykten om att Rikard hade för avsikt att gifta sig med Elizabeth av York så fort hans maka Anne Neville var död.[15] Detta skulle ha inneburit att han kunde ha tagit över hennes anspråk på tronen såsom representant för huset York, och förenat dem med sina egna anspråk såsom huvudman för huset Lancaster.[16] Det finns inga kvarvarande bevis för en sådan strategi. Elizabeths mor Elizabeth Woodville hade dock en helt annan plan för sin dotter, som även den var inriktad på att Elizabeth av York skulle bli drottning av England.[17] Elizabeth Woodville hade lovat bort dottern till den man som var beredd att utmana Rikards rätt till tronen, och som även han kunde förena de båda husen Lancasters och Yorks anspråk på kronan genom ett sådant äktenskap, Henrik Tudor. Om han lyckades störta Rikard skulle Elizabeth av York bli hans hustru.[16] Juldagen 1483 svor Henrik en högtidlig ed i katedralen i Rennes i Bretagne att han skulle äkta Elizabeth.[18] Under tiden hade Elizabeth av York tillsammans med sin mor lämnat fristaden i Westminster Abbey, då Rikard hade lovat dem fri lejd. De begav sig norrut mot York där ätten Woodville hade ett starkt fäste.[18]

Drottning

Hustru

Elizabeth och Henrik med Yorks vita, respektive Lancasters röda, ros

Elizabeth Woodville och Margaret Beaufort arrangerade äktenskapet mellan sina barn Elizabeth av York och Henrik Tudor på villkoret att han skulle avsätta Rikard. Henrik Tudor kunde genom sin mor hävda anspråk på kronan, men han skulle tvingas strida för att hävda sin rätt. Henrik lyckades skaffa sig stöd i Bretagne, som på denna tid var ett självständigt hertigdöme. Efter ett misslyckat invasionsförsök då man tvingades vända när man hamnade i fruktansvärda stormar på Engelska kanalen, lyckades Henrik återvända till England och samla en här.[19] Denna här bestod utöver de män han hade med sig från Bretagne av anhängare till ätten Woodville och av adelsmän som fruktade och hatade Rikard på grund av de rykten som florerade om de två prinsarnas död, och på grund av de avrättningar av adelsmän som Rikard beordrat för att säkra sin ställning.[20] Det avgörande slaget kom att stå vid Bosworth Field den 22 augusti 1485, och Henrik Tudor blev genom sin seger där kung Henrik VII. Men han gjorde sig ingen brådska att äkta Elizabeth av York, även om han offentligt hade svurit en helig ed att göra detta innan han lämnade Frankrike för att invadera England.[18]

Henrik kröntes 30 oktober i Westminster Abbey, men han dröjde ännu med bröllopet. Den sannolika orsaken till dröjsmålet var att Henrik ville etablera att han regerade i egen rätt, som arvtagare till huset Lancaster, och inte på grund av att han övertog sin hustrus anspråk på tronen som främsta arvtagare av huset York.[18] Slutligen fick parlamentet, å folkets vägnar, vädja om att han skulle hålla sitt löfte och 18 januari 1486 ägde vigseln rum. Det var inte förrän 25 november 1487, mer än ett år efter deras första barn Arthurs födelse, som Elizabeth kröntes till drottning. Detta kan ses som ytterligare en markering från Henriks sida att kronan, och rätten till den, var uteslutande hans.[21] Ätten Tudors emblem, tudorrosen, som Henrik VII antog efter att bröllopet mellan honom och Elizabeth av York ståndat, är en kombination av huset Yorks vita ros, huset Lancasters röda ros, och huset Tudors gröna färg.[22]

Henrik VII av England, Elizabeth av Yorks make

Elizabeth beskrivs av historikerna som en sympatisk och stillsam person. Hon var attraktiv, av vissa till och med beskriven som en stor skönhet[23], lång, hade rena drag och det ljushyllta och ljushåriga utseende som tiden såg som ideal.[2] Hon var mild och diplomatisk nog att kunna samleva i harmoni med sin svärmor, Margaret Beaufort som styrde hovet med järnhand.[2] Elizabeth av York var generös mot både sina vänner, tjänare och välgörande ändamål och hon hade svårt att hålla sig inom sina ekonomiska ramar. I enlighet med det drottningideal som utvecklats under medeltiden var Elizabeth mycket religiös och ägnade mycket både tid och pengar åt kristlig välgörenhet.[24] Det är väl känt att Henrik VII själv förde bok över sina utgifter, men det är mindre känt att Elizabeth gjorde detsamma.[18] Elizabeth tyckte om dans, musik, tärningsspel och jakt. I hennes räkenskaper finns uppräknade inköp av pilbågar, vilka drottningen kan ha använt till att jaga.[18] Ett exempel på Elizabeths omtänksamma natur är att hon, när Katarina av Aragonien anlände till England för att gifta sig med Elizabeths son, Arthur, prins av Wales, skickade sin egen privata bärstol åt Katarina att färdas i.[25]

Elizabeth av York kom aldrig att spela någon politisk roll, såvitt framgår av källorna försökte hon aldrig ens, utan hennes betydelse låg främst i hennes roll som maka och mor.[26] Moderna historiker har dock lyft fram hur Elizabeths popularitet hjälpte Henrik VII att besegra de motståndare som vid flera tillfällen under hans regering sökte resa sig mot den nya kungen. Hennes förmåga att genom diplomati hålla samman hovet lade också grunden för den starka hovkultur som kom att prägla tudordynastins regeringstid.[27] Symbolvärdet i äktenskapet mellan Elizabeth och Henrik, mellan den röda och vita rosen, var också starkt. Genom detta äktenskap förenades de två kungaätterna Lancaster och York, det långa tärande Rosornas krig tog slut, och istället uppstod det kungahus, Tudor, som inledde den engelska renässansen och en av de mest framstående perioderna i Englands historia.[28]

Mor

Elizabeth av York och Henrik VII fick sju barn tillsammans, varav endast fyra levde till vuxen ålder:

  1. Arthur, prins av Wales (20 september 14862 april 1502).
  2. Margareta Tudor (28 november 148918 oktober 1541).
  3. Henrik VIII av England (20 juni 149128 januari,1547).
  4. Elizabeth Tudor (2 juli 1492 - 14 september 1495).
  5. Maria Tudor (18 mars 149625 juni 1533).
  6. Edmund Tudor, hertig av Somerset (21 februari 149919 juni 1500).
  7. Katherine Tudor (född och död 2 februari 1503).[18]

I september 1486 valde Henrik att tillsammans med drottningen invänta det första barnets födelse i Winchester, den gamla anglo-saxiska huvudstaden.[29] Margaret Beaufort lät upprätta en bok över kungligt protokoll, där hon nogsamt förde in alla ritualer och ceremonier som skulle omge monarkin. Hon beordrade att slutet på en drottnings graviditet skulle tillbringas i avskildhet (confinement), och några av reglerna var att hon skulle endast omges av kvinnor, ha lugnande mönster på gobelängerna och endast få in ljus och luft genom ett fönster, för att inget skulle kunna oroa henne. Elizabeth av York var den första drottningen av England som följde dessa regler som sedan kom att appliceras ända fram till 1700-talet.[30] Det första barnet visade sig vara en son, som fick namnet Arthur efter den mytiska hjältekonungen för att visa att med ätten Tudor inleddes en ny framgångsera för England.[29]

För Henrik VII, såsom den första monarken av ett nytt kungahus, var det viktigt att skaffa sig allianser, och visa på sin status, genom att anordna ett förnämligt gifte för sin arvinge. Det var en mycket stor framgång för Henrik när han lyckades förhandla fram ett kontrakt om äktenskap mellan sin äldste son och dottern till de katolska monarkerna, Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien, Katarina av Aragonien.[29]

Elizabeth av York med sin make, son och svärdotter

Ytterligare en stor framgång var när den äldsta överlevande dottern, Margareta trolovades med den blivande Jakob IV av Skottland, med vilken hon också gifte sig i Holyrood House år 1503. Det var genom Margaretas sondotter Maria Stuart som kronan senare skulle komma att övergå från huset Tudor till huset Stuart. För Henrik VII innebar dock dotterns äktenskap en allians som skulle kunna förhindra dyrbara gränskrig mot skottarna.[31] Den yngsta överlevande dotern, Maria föddes i Richmond Palace 1496. I sin ungdom blev hon känd som en av de vackraste prinsessorna i Europa, vilket hon förmodligen hade sin mor att tacka för.[32] Maria trolovades i december 1507 med Karl V. Denna trolovning kom dock att brytas när det politiska läget i Europa förändrades[33] Efter att kardinal Thomas Wolsey förhandlat fram ett fredavtal med Frankrike 1514 förmäldes istället Maria med Ludvig XII av Frankrike och blev därmed Frankrikes drottning.[34]

Den äldste sonen, tronarvingen Arthur, prins av Wales, gifte sig under pompa och ståt med Katarina av Aragonien den 14 november 1501. Dessa två barn tillbringade, enligt Katarina, sju nätter tillsammans men utan att fullborda äktenskapet. Frågan om huruvida detta äktenskap fullbordades eller ej kom senare att bli en av de mest debatterade i den engelska historien, och av avgörande betydelse för den engelska reformationen, i och med att det var den tvistefråga som Katarinas senare äktenskap med Arthurs yngre bror Henrik kom att hänga på.[35] Prinsen av Wales skickades strax efter bröllopet till Ludlow för att i Wales få träning i att regera. Här drabbades han dock av en sjukdom som kan ha varit svettsjukan som härjade i England under denna tid, och efter en kort tids sjukdom avled han.[36] Enligt en källa var det kungen själv som berättade denna tragiska nyhet för Elizabeth av York, som då ska ha försökt trösta honom genom att säga att: "my lady, hans mor hade aldrig haft fler barn än endast honom, och att Gud...hade låtit honom behålla en vacker prins och två vackra prinsessor, och att Gud är där han är och vi är båda unga nog" ("my Lady his mother had never had no more children but him only, and that God . . . had left him yet a fair prince, two fair princesses; and that God is where he was and we are both young enough").[18] Prinsens död tycks ha varit skälet till att Elizabeth blev gravid en sista gång för att stärka tronföljden. Elizabeth avled, på sin 37:e födelsedag, några få dagar efter att ha fött sitt sista barn, Katherine Tudor, som också dog. Även om Henrik VII var känd som en väldigt sparsam person, gav han hustrun en storslagen begravning. Hon är begraven i Westminster Abbey, senare skulle Henrik begravas vid hennes sida.

Hennes andre son, Henrik efterträdde fadern på tronen.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

  1. ^ Tudorhistory, biografi över Elizabeth av York
  2. ^ [a b c] English Monarchs, biografi över Elizabeth of York
  3. ^ Cheetham s. 87,99
  4. ^ Cheetham s.99
  5. ^ Cheetham s. 102
  6. ^ Cheetham s. 102-103
  7. ^ Cheetham s. 103
  8. ^ Cheetham s. 108-109 Towern var inte bara ett fängelse, utan även ett kungligt palats, varför vistelseorten i sig inte gav orsak till misstanke
  9. ^ Cheetham s. 109
  10. ^ Cheetham s.118
  11. ^ Cheetham s.118-119
  12. ^ Cheetham s. 118-120
  13. ^ Weir s.12
  14. ^ Weir s.130
  15. ^ Fraser s. 158-159
  16. ^ [a b] Womens History, biografi över Elizabeth of York
  17. ^ Fraser s.159
  18. ^ [a b c d e f g h] Tudorplace
  19. ^ Cheetham s. 182
  20. ^ Cheetham s. 119-120
  21. ^ Cheetham s. 188
  22. ^ Wise s. 41
  23. ^ Fraser s. 161
  24. ^ Fraser s. 163-165
  25. ^ Starkey s. 102
  26. ^ Fraser s. 165
  27. ^ Okerlund s. 2-6
  28. ^ Okerlund s. 2-8
  29. ^ [a b c] Fraser s. 166
  30. ^ Starkey s. 127
  31. ^ Fraser s. 166-170
  32. ^ Weir, s. 169. Desiderius Erasmus yttrade om henne att:"Naturen skapade aldrig något vackrare" ("Nature never formed anything more beautiful.")
  33. ^ Weir s. 169.
  34. ^ Hester W. Chapman s. 172-173
  35. ^ Starkey s. 58-63
  36. ^ Starkey s. 58-73

Tryckta källor

  • Cheetham, Anthony (1995) (på engelska). The life and times of Richard III. Shooting Star Press. ISBN 978-1573352451 
  • Fraser, Antonia (red) (1998) (på engelska). The Lives of the Kings and Queens of England. Weidenfield&Nicholson. ISBN 0297824597 
  • Okerlund, Arlene Naylor (2009) (på engelska). Elizabeth of York. Palgrave Macmillan. ISBN 978-0-230-61827-5, 
  • Starkey, David (2003) (på engelska). Six Wives: The Queens of Henry VIII. Harper Collins. ISBN 0060005505 
  • Weir, Alison (1995). The Princes in the Tower. Ballantine Books. ISBN 0-3453-9178-0. 
  • Wise, Terence (1980), Medieval Heraldry, Osprey Publishing, ISBN 0850453488 


Företrädare:
Anne Neville
Drottning av England (ej regent)
14861503
Efterträdare:
Katarina av Aragonien