Herr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali

Herr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali
FörfattareAniceti Kitereza
OriginaltitelBwana Myombekere na Bibi Bugonoka, Ntulanalwo na Bulihwali
Originalspråkkerewe
swahili
LandTanzania Tanzania
Genresläktkrönika
roman
Utgivningsår1945
Litteraturåret 1981
HuvudpersonerMyombekere
Bugonoka
Ntulanalwo
Bulihwali

Bwana Myombekere na Bibi Bugonoka, Ntulanalwo na Bulihwali, på svenska Herr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali, är en roman av den tanzaniske författaren Aniceti Kitereza. Den gavs ut ursprungligen på swahili 1981, men färdigställdes redan 1945 på Kiterezas modersmål kerewe. Eftersom ingen förläggare ville ge ut en roman på det utrotningshotade språket översatte Kitereza själv romanen till swahili och fick den utgiven. Sedan dess har den översatts till engelska, tyska och svenska. Romanen är den enda som har publicerats på kerewe, och det mest omfattande verk som har publicerats på ett afrikanskt språk.

Den tyska översättningen är gjord i två delar som båda har fått postuma titlar. Det är i sin tur denna översättning som den svenska översättningen av Jan Erik Bornlid är baserad på. På svenska finns dock enbart den första delen utgiven, Regnmakarens barn.

Bakgrund

Kitereza föddes 1896 i de centrala delarna av Tanganyika, men då hans fader dog 1901 flyttade familjen till östra sidan av Victoriasjön, där de blev mottagna av kerewefolkets kung Mukaka. Tyskland började vid den här tiden kolonisera området, och då Mukaka insåg att européerna hade fördel sände han hushållets söner, däribland Kitereza, till de katolska missionärerna för utbildning. Därigenom kom Kitereza att lära sig engelska, franska, tyska, grekiska och latin och han studerade både teologi och filosofi.[1]

Tillkomst

Under andra världskriget bestämde sig Kitereza för att skriva en släktkrönika om sitt folk och dess leverne innan koloniseringen. Kerewespråket är hotat och på utdöende, och Kitereza såg författandet av romanen som ett sätt att bevara en tid som höll på att gå förlorad. Romanen utspelar sig innan Kitereza själv levde, och genom att skriva romanen ville han själv fånga bilden av ett folk vars traditioner var väsensskilda från såväl västvärlden som dagens Tanzania. Till dags dato är romanen den enda som har skrivits på kerewe.[2]

Även om romanen färdigställdes på kerewe 1945,[3] var Tanganyika fortfarande koloniserat och det fanns inget förlag som ville ge ut Kiterezas på kerewe drygt tusensidiga roman om ett minoritetsfolks historia. Några missionärer insåg det paternalistiska värdet i romanen och kanadensaren Almas Simard försökte översätta den till franska, men dog innan det blev färdigställt. Efter Tanganyikas självständighet 1961 var fortfarande utsikterna för utgivning ganska dåliga, främst eftersom det var ett fattigt land som inte hade råd med att publicera böcker, och där förlagskulturen dessutom lyste med sin frånvaro. Dessutom skilde sig romanen markant från den antikoloniala litteratur som Afrika upplevde under tiden med namn som Peter Abrahams, Chinua Achebe, Birago Diop och José Craveirinha: som skrev sina verk på europeiska språk och bekämpade den vita övermakten. Den passade inte in i den nya afrikanska tidens antikoloniala och antieuropeiska litteratur. Kiterezas verk benämner knappt ens européerna.[2]

Publicering och internationell spridning

1968 slut övertalar dock den tyska afrikanisten Gerald Hartwig Kitereza att översätta romanen till swahili för att öka chanserna att få den utgiven. Kitereza var ytterst motvillig eftersom han ansåg att en översättning skulle förta många av de kvalitéer som inte skulle gå att överföra från kerewe till swahili, men blev till slut övertalad.[3] När översättningen var klar publicerades den även, år 1981, på Tanzanias officiella språk (även om Kitereza dog några veckor innan den slutligen hade givits ut). Efter att den översatts till swahili påbörjade J. G. Möhlig sin översättning av romanen till tyska, som blev det första språk vid sidan av swahili som romanen publicerades på. Den gavs ut i två delar 1991, där bägge har fått postuma titlar påhittade av det tyska förlaget: Die Kinder der Regenmarcher (Regnmakarens barn, som även den svenska första delen har blivit kallad) och Der Schlangentöter (Ormdödaren, ej utgiven på svenska). 2002 översatte Gabriel Ruhumbika romanen från det ursprungliga språket kerewe till engelska, och blev således därigenom den första direktöversättningen till något annat språk än swahili.[4]

Ansatser till översättningar har gjorts till flera språk utöver tyska, svenska och engelska, däribland franska och portugisiska.[5] Resultaten har dock varit blandade, och boken har visat sig vara svårutsatt. Den svenska översättningen är gjord på översättningen till en översättning, och således är det svårt att veta hur nära originalet översättningen ligger. Stefan Holgesson menar att stickprov mellan den tyska och den engelska översättningen - som är gjort direkt från kerewe - visar att skillnaderna inte är alltför stora, och att huvuddelen fortfarande är densamma.[6] Den engelska översättningen anses dock vara relativt unik i det att den är översatt direkt från kerewe och försedd med utförliga översättningsnoter och ett längre förord.[3]

Handling

Den huvudsakliga handlingen i romanen, som sträcker sig över tre generationer och över tusen sidor på originalspråk - och därmed är det mest omfattande verk som någonsin publicerats på ett afrikanskt språk,[5] rör Myombekere och Bugonoka. Bugonoka lyckas inte föda barn, och blir därför föraktad av Myombekeres släkt eftersom barnafödande är centralt i både kerewefolkets och den afrikanska kulturen. Bugonokas föräldrar separerar därför paret, varpå Myombekere bönar och ber om att få tillbaka sin fru. För att försonas med sina svärföräldrar måste han brygga sju krus med bananöl och ge till sina svärföräldrar, och efter mycket möda lyckas han därefter att få tillbaka sin fru. Efter att ha kontaktat en botgörare och fått omfattande traditionella kurer lyckas Bugonoka till slut få en son, Ntulanalwo, och därefter en dotter, Bulihwali. Ntulanalwo växer upp och gifter sig, och Bulihwali gör detsamma, kort efter att Myombekere har dött.[3]

Det lidande som Bugonokas oförmåga att få barn för med sig till paret återspeglar i mångt och mycket Kiterezas eget lidande. Hans fru Anna födde fyra barn som alla dog som spädbarn. Trots detta höll de ihop som ett par livet ut, till skillnad från många andra som i samma situation hade tagit sig en ny fru.[7]

Stil

Romanen i sin helhet håller en lågmäld, långsam och tydlig stil.[8] Helgesson konstaterar i förordet till den svenska översättningen att romanen inte är "medial, inte modernistisk. Den är snarast en idyllskildring som lågmält levandegör en plats som är olik både Sverige och dagens Tanzania. På så vis uppfyller den en av litteraturens centrala uppgifter: att skapa ett erfarenhetsrum som annars inte hade funnits i språket."[6] Kitereza var mycket noggrann med att i detalj skildra kerewefolkets språk, eftersom de flesta afrikanska samhällen och bantuspråk är retoriska kulturer där språkets precision är viktig, och där kärnfulla och varsamma formuleringar skattas högt. Det tar i romanen sitt uttryck genom långa passager med ingående beskrivningar av hälsningsfraser och artiga och formella samtal. Upprepningar förstärker den muntliga traditionens betydelse och utgör ett viktigt grepp i det muntliga berättandet. Helgesson väljer att jämföra stilgreppet med bland annat Homeros verk, där upprepningar också är vanliga av samma orsak.[6] I recensionen i Helsingborgs Dagblad konstaterar recensenten:

Personerna i boken har ett rituellt artigt sätt att kommunicera – såväl med nära som med främlingar – och uttrycker sig gärna i långa liknelser. Men även dessa är pregnanta och tydliga i sina sammanhang, om än att själva fraserna känns främmande (personerna i boken skrattar ofta själva åt dem).

Därför har man aldrig intrycket att översättningens omvägar förvanskat: själva romanens estetiska princip är tydlighet. Hela den kultur som presenteras tycks bygga på tydlighet. Humorn i berättelsen bygger på tydlighet. Värmen. Ömheten. Själva kärlekshistorien är inte av denna värld (som vi känner den).

– Recension i Helsingborgs Dagblad.[8]

Kiterezas stil liknar även i mångt och mycket den muntliga berättarens, med mycket repetition, digression och onomatopoesi.[7]

Teman

Det centrala temat i romanen är familjen och äktenskapet. Detta behandlas till exempel i essän "Hur det kom sig att männen lever ihop med kvinnorna" som införlivats i handlingen: i tidernas begynnelse levde kvinnorna och männen var för sig. Kvinnorna var köttätare och jagade vilda djur med sina hundar, medan männen var vegetarianer. Alla var lyckliga, och fred rådde. Vilda djur förstörde dock männens grödor, varpå de bad drottningen över kvinnornas rike att få låna hundarna för att jaga bort de vilda djuren. Männen misslyckades dock och hundarna rymde. För att inte svälta var kvinnorna tvungna att flytta in hos männen. Här blir visserligen även teman som förlåtande och kompromisser viktiga men slutbudskapet är att männens och kvinnornas sammanflyttande skapade många av de problem som än idag förföljer människorasen. Essän fångar känslan av den mänskliga existensen, men framförallt kvinnors underlägsenhet, förtryck och strikta regler. Dessutom iscensätter den könets olikheter och visar på både männens och kvinnornas brister. Ovanligt nog ger den även männen skulden för fördrivandet från paradiset.[7] Kitereza konstaterar i romanen att "'torrt gräs närmar sig inte elden frivilligt!' Det torra gräset är kvinnorna, elden männen."[9]

Utöver familjens och äktenskapets tema är kerewefolkets traditioner ett centralt tema. Kitereza var noggrann i sina efterforskningar för att återge en korrekt bild av kerewefolkets traditioner innan koloniseringen och i romanen beskrivs olika traditioner, dess tro, olika tabun, och beskriver ingående matlagning, bryggning och servering av öl, konfliktlösning, läkekonst samt det noggranna och precisa språk som kännetecknar många av de afrikanska kulturerna.[7][6]

Regnmakarens barn

Regnmakarens barn
FörfattareAniceti Kitereza
Originalspråkkerewe
swahili
ÖversättareJan Erik Bornlind
OmslagsbildHåkan Liljemärker
LandTanzania Tanzania
Genresläktkrönika
roman
FörlagBokförlaget Tranan
Utgivningsår1945
1981
Utgiven på
svenska
2008
Del i serie
Ingår i serieHerr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali
Efterföljs avOrmdödaren (ej utgiven)

Regnmakarens barn är den första utgivna delen av romanen på svenska. Den svenska översättningen är baserad på den tyska, där förlaget valde att dela upp den i två delar och ge den nya titlar. Die Kinder der Regenmacher är således den första delen, och både titeln och romanen i den svenska översättningen är baserad på den tyska. Den första delen kretsar kring Myombekere och hans fru Bugonoka, och den i stort sett enda konflikten är att Bugonoka inte lyckas få barn. Eftersom barnafödandet är centralt i kerewefolkets kultur blir Myombekeres släktingar avogt inställda gentemot Bugonoka, vilket föranleder att hennes föräldrar tar hem henne sin gård och tvingar makarna att separera. Myombekere misstycker, och gör allt vad som då står i hans makt för att få tillbaka Bugonoka till sin gård.

Bugonokas far ställer upp som krav för att få tillbaka Bugonoka och försonas sju krus med bananöl. Myombekere inser att han måste göra sin svärfar till lags för att ha en chans, och börjar därmed processen att skörda bananerna, låta dem efterjäsa i en grop som har bränts ren, därefter jäsa den under konstant kontroll och slutligen frakta dessa sju fyllda krus med öl till fots den långa vägen till Bugonokas föräldragård utan att grannarna dricker upp allt på vägen. Efter mycket besvär lyckas operationen, och Bugonoka får till slut följa med Myombekere hem, efter att Myombekere har försonats med sina svärföräldrar. Väl tillbaka på sin gård tar han kontakt med en botgörare som skall råda bot på Bugonokas oförmåga att få barn. Efter långa ansträngningar med traditionella kurer och metoder som beskrivs ingående lyckas Bugonoka till slut att få barn, och föder sonen Ntulanalwo, vilket också är det sista som sker i den första och hittills enda utgivna delen på svenska.

Kitereza förblev trogen sitt folk och dess traditioner, men smög ändå in kritik mot delar av den i sin roman, och på sina ställen i romanen skiner hans ifrågasättande av traditionella strukturer igenom. Det tydligaste exemplet på detta inträffar i det trettonde kapitlet med namnet "Hur det kom sig att männen lever ihop med kvinnorna", där Kitereza genom myten kritiserar de patriarkala strukturerna och kvinnornas förtryckta och underordnade roll.[6] Kapitlet beskriver ingående samhället innan männen och kvinnorna sammanfördes utan levde i skilda riken. Männen var uteslutande vegetarianer, och alla kvinnor åt kött. Det rådde fred, och alla var lyckliga. På grund av vildsvinsplågor ber dock männen om kvinnornas jakthundar för att jaga bort alla vildsvin, och trots löften misslyckades männen hålla hundarna i schack och de rymde allihop. Männen misslyckades med jakten och kvinnorna hamnade i hungersnöd, varpå de tvingades leva under de manliga patriarkala strukturerna men ständigt minns friheten under det gamla riket. På grund av detta ser kvinnorna livet ihop med mannen som gäst i en annan persons hus. Dessutom uppstod roten till all ondska den dagen kvinnorna tvingades leva ihop med männen. Kitereza avslutar kapitlet med en svidande kommentar:

Till den dag som idag är kallar alla gifta kvinnor gården som de gift in sig i "som den andres". Hon tillbringar sitt liv helt i anspråkslöshet, utan att någonsin äga något. Det blir aldrig så att en kvinna härskar i landet, som det var förr och gick för sig under den paradisiska tiden. Om en kvinna en gång lyckas tillkämpa sig något, blir det efter en kort tid ändå en mans egendom.
Regnmakarens barn, s. 250.

Påverkan

Mbele kallar i sin recension romanen för ett större landmärke inom den afrikanska litteraturen, dels på grund av berättartekniken, dels på grund av beskrivningarna av vad det innebär att vara människa. Samtidigt som han påpekar mänsklighetens brister hyser han respekt för sitt folk, och därigenom, mänskligheten i stort. Han menar även att om romanen hade publicerats när den var färdigskriven 1945 skulle Kitereza vara betraktad som en stor pionjär inom den fåra som senare skulle resultera i bland andra Chinua Achebe och Mazisi Kunene.[10]

Referenser

Noter

  1. ^ Kitereza, Bornlind, s. 9.
  2. ^ [a b] Kitereza, Bornlind, s. 10.
  3. ^ [a b c d] Mbele, s. 137.
  4. ^ Kitereza, Bornlind, s. 11.
  5. ^ [a b] Norström Ridaeus, Barbro (29 april 2011). ”Introduktion till den afrikanska litteraturen”. Världslitteratur. http://varldslitteratur.se/afrika/introduktion. Läst 22 september 2013. 
  6. ^ [a b c d e] Kitereza, Bornlind, ss. 12-13.
  7. ^ [a b c d] Mbele, s. 138
  8. ^ [a b] Den allra vackraste kärlekshistorien”. Helsingborgs Dagblad. 11 januari 2009. http://hd.se/kultur/boken/2009/01/11/den-allra-vackraste/. Läst 22 september 2013. 
  9. ^ Kitereza, s. 247
  10. ^ Mbele, s. 139.

Tryckta källor

  • Mbele, Joseph L. (2008). ”Aniceti Kitereza: A Review”. i Emenyo̲nu Ernest (på eng). African literature today: an annual review. 26, War in African literature today. Oxford: James Currey. Libris länk. ISBN 978-0-85255-571-2 
  • Kitereza, Aniceti; Bornlind, Jan Erik (övers.) (2008). Regnmakarens barn. Stockholm: Tranan. Libris länk. ISBN 9789185133901 . Förord av Stefan Helgesson.

Externa länkar